Resa med ätstörningar – som aldrig tar semester

För några år sedan reste jag till New York med två nära vänner. Under en period när de båda var sjuka i ätstörningar på olika sätt. Vi hade sett fram emot resan och planerat in allt vi ville göra. Vi hade knappt nämnt ätstörningarna innan resan och lite naivt hoppades vi nog att de inte skulle märkas så mycket. Men rätt snabbt började vi alla inse att ätstörningarna hela tiden ställde till det för oss.

Ångesten var med varje måltid

Att välja restaurang, som skulle göras flera gånger om dagen, var svårt. För någon gick det absolut inte att äta snabbmat till lunch. För en annan var det viktigt att det var en lugn atmosfär på restaurangen. Maten fick inte kosta för mycket och helst skulle restaurangen också ha en toalett. För mig, som blir supergrinig av lågt blodtryck, var det inte optimalt att det tog minst en halvtimme varje gång vi skulle välja restaurang. Varje måltid var det alltid någon som satt med ångest och försökte dölja för oss andra vilka monster hon brottades med på insidan. Varje kväll var vi helt slut av att försöka hålla ihop. Och på dagarna promenerade vi. Överallt, hela tiden.

Svårt att prata om ätstörningen, vår objudna gäst

En av mina vänner hade stegräknare i mobilen och vi skrattade åt hur absurt många steg vi gick på en dag. Samtidigt misstänkte jag att hon kanske hellre promenerade istället för att ta tunnelbanan för att kompensera för den uteblivna träningen. Jag var orolig för hur mina vänner mådde, och försökte ibland prata om det. Men jag valde ofta dåliga tillfällen. Som när vi precis skulle välja mat på en restaurang och ångesttoppen var som högst. Ibland pratade vi ändå om hur det kändes, men mest ville vi nog allihop få slippa tänka på det. Fast jag insåg ju att ätstörningen var där, hela tiden. Jag kunde sluta tänka på det, men för dem fanns den där i varenda måltid. Vartenda klädesplagg som shoppades, varenda tunnelbaneresa som inte blev en promenad.

Frustrerande att stå bredvid

Jag intalade mig själv att mina vänner var vuxna och själva måste ta ansvar för sitt mående. De vet att de kan prata med mig om de behöver. För det är inte rimligt att jag som vän ska bära dem och behandla dem, och det vet jag att de inte förväntar sig av mig. Men det är inte lätt att stå bredvid och inte veta hur man kan hjälpa på rätt sätt. Efter den resan började jag som volontär i Frisk & Fri. Genom engagemanget hos Frisk & Fri har jag lärt mig massor om ätstörningar. Jag har fått flera olika perspektiv och lärt mig mycket om vad jag som vän och närstående kan göra. Jag har förstått hur viktigt det är att kunna prata om det. Och hur svårt det är att våga prata.

Ätstörningar drabbar alla, men ingen är ensam

Jag har sett hur lätt det är för alla att bli lurad av ätstörningen. Jag har genom Frisk & Fri fått en ökad förståelse för vad mina närstående gått igenom. Att mina systrar och vänner inte hade det lätt när jag var sjuk. Jag har känt den frustration de upplevt. Mina vänner sökte sig till olika behandlingar kort efter resan. Det har inte gått spikrakt uppåt, ibland kommer bakslagen och det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Men de ger inte upp, och jag lär mig med och mer om hur jag kan stötta dem. Ätstörningar drabbar alla, även de som är närstående. Jag önskar att alla som har stått nära någon som varit drabbad av en ätstörning vågar dela med sig av sina erfarenheter. För att visa att det är ok att känna allt som känns. Att det är en sjukdom som påverkar även de runt omkring. Och att det går att stötta och lära av varandra, ingen är ensam.

Det går att göra skillnad på många sätt. Vill du göra som jag och engagera dig hos Frisk & Fri? Till och med söndag kan du som är närstående bli närståendevolontär i Frisk & Fri. Då kan vi göra skillnad, tillsammans.

https://www.friskfri.se/stod-oss/bli-volontar/engagera-dig/

 

By |2019-01-11T09:03:41+00:00januari 11th, 2019|Ätstörningar, Emmas Blogg, Hälsa, Mående, Pskyisk ohälsa|0 Comments