Barn och ätstörningar

Ätstörningar kryper längre ner i åldrarna samtidigt som köerna till vården bara växer. De som får vård berättar om hur de skrivs så fort de nått sin ”normalvikt” och sen får de ingen mer hjälp. Trots att ätstörningar är psykiska sjukdomar som ofta innebär samsjuklighet i depression och ångest. Diagnoser som är svåra att tackla på egen hand, även om en är ”normalviktig”.

Mat och träning behövs, på rätt sätt

Det har målats en mörk bild om ätstörningar i media de senaste veckorna. Och så ser det ut, verkligheten är mörk för många. För vi har skapat oss ett samhälle där vi normaliserat ätstörningar. Gjort träning och kost till livsstilar som vi använder för att mäta vårt egenvärde utan att reflektera kring vad det innebär. Mat är inte längre något vi äter för att vi behöver, vår identitet ligger i vad vi väljer, och inte väljer att äta. Jag upplever ibland att vi tappat bort kärnan i varför vi äter och rör på oss. Att det är något vi gör för att ge våra kroppar och hjärnor energi, återhämtning och näring. Det där vi behöver för att klara av att fungera i vardagen. Inte för att visa på sociala medier att vi är duktiga, disciplinerade eller vad det nu är.

Barn gör som vi gör

Jag var också en sju år gammal flicka som stod framför spegeln och höll andan, för jag tyckte magen var finare när den var platt. Då var jag sju! Det tog några år till innan de tankarna hann växa till en ätstörning, men fröna såddes tidigt. Så det förvånar mig tyvärr inte att ätstörningar kryper ner i åldrarna. Men det gör mig väldigt ledsen, för vem har lärt de här små barnen att deras kroppar inte duger för att få äta, leka och springa? Vem har berättat för de att det bästa de kan göra är att plåga sig själva?

Ansvaret att minska ätstörningar ligger på alla

Ingen, såklart. Och alla. För vi är alla ansvariga för det generationen som kommer efter oss lär sig. Vi är ansvariga för vilka ord vi väljer att använda, både vid köksbordet och nätet. Vi är ansvariga för med vilka blickar vi ser på varandras kroppar, prestationer och hur snabbt vi dömer ut varandra.

Ett samhälle där vi stöttar varandra och bär varandra framåt istället för att slå ner på oss själva och varandra, det tror jag är ett friskt samhälle. I min värld är det inte en utopi, det är inte heller särskilt långt bort.

By |2018-11-14T10:47:28+00:00november 14th, 2018|Emmas Blogg|0 Comments