Trötta kvinnor

Det är så många kvinnor omkring mig som är trötta nu. Inte konstigt i ett mörkt och kallt december, men det här är något annat. Det här är de som stått längst fram på barrikaderna och skrikit och slagits de senaste veckorna, åren och månaderna. Det vi är i just nu är en enorm förändring som inte går att stoppa, det är en urkraft av kvinnor som vrålar och inte tänker fortsätta gå med på en värld som ser så fel ut som den har gjort i så många år. Styrkan i det här är som en skogsbrand som vi kan välja att blunda för och tro att den försvinner, eller elda på och hålla den brinnande, så att allt som måste dö och brinna upp äntligen får göra det.

Men en sådan enorm kraft gör många trötta. Oavsett hur starka de är, hur länge de har kämpat och hur viktiga de är. Alla behöver backa hem och ladda om. Och vi behöver tillåta varandra att göra det. Jag ser hur kvinnor stöttar varandra, i hemliga facebook-grupper, öppet på sociala medier. Kvinnor som sträcker ut händer till främlingar och säger: ”Hej! Jag ser dig, jag tror på dig.” Det finns något magiskt i att samla kvinnor, när vi inte längre tävlar mot varandra utan istället lyfter varandra när vi behöver vila, hejar på varandra när vi ska fram till mållinjen. Firar segrar tillsammans, och gråter över nederlag mot varandras axlar.

Och det här sker lagom till december, när många ska hem till släktingar, skruva sig lite obekvämt på sig av olämpliga kommentarer runt julbordet och ladda batterierna inför nästa år. Jag tror att i år är året vi inte kommer tillbaka utslagna efter obekväma situationer och kommentarer, utan stärkta av att det går att säga ifrån. Att det inte längre är något vi kan rycka på axlarna åt. Och framförallt stärkta av vetskapen att det här är en fight vi går igenom tillsammans!

By |2017-12-04T10:22:45+00:00december 4th, 2017|Emmas Blogg|0 Comments